Dysfunktionella välfärdsområden

Vi har nu 3 år av erfarenhet av välfärdsreformen och jag skriver nu ur ett gränsperspektiv (Kronoby). En krass bedömning är nog, mycket prat (utredningar) men lite verkstad. Den geografiska indelningen motsvarar inte befolkningens beteendemönster, invanda pendlingsområden eller nätverk av centralsjukhus med naturliga uppsamlingsområden.

Förespeglingen om beskattningsrätt förde in hälsovårdsreformen i en kontraproduktiv utveckling, om man ser till de ursprungliga målen för reformen som jämlik vård och omsorg och mera vård för pengarna. Landskapen vädrade morgonluft, makt, inflytande och tilldelning av ekonomiska resurser. Nu blev det ingen beskattningsrätt, ändå fortsatte man politiskt att befästa sina positioner inom vården. I praktiken betydde det att man som revirförsvar och av språk- och
lokalpolitiska orsaker blockerade för kostnadsbesparande strukturella lösningar.

Man ställde sig på barrikaderna för fulljour, försöker också stävja läckaget norrut med att tillhandahålla egen service, som inte kan utnyttjas kostnadseffektivt.

Kostnadsanalysen fick en bra början när man kartlade sina utrymmen i vetskapen om att man hade för många kvadratmetrar. Men man nådde aldrig fram till en verklig jämförande kostnadsanalys i jakten på inbesparingarna. I stället sköt man in sig på sekundära saker, som att ta hem tjänster man köpt av utomstående och av sina närliggande välfärdsområden. Allt detta, samtidigt som man blundade för de kostnader hemtagningen skulle förorsaka den egna organisationen. Efterhand har dessa självklara sakförhållanden blottlagts.

Man kan skylla på orättvisor i resurstilldelningen från statens sida, men man kommer inte runt kravet att själv se om sitt eget hus. Det man gjort är kosmetiskt. Att minska på bäddar i en enhet ger inga inbesparingar. Verklig inbesparing nås genom nerläggningar av olönsamma enheter och
skapande av större integrerade enheter med effektivare resurs (personal) användning. Varför lyckas man då inte gå vidare i den processen när kalkylerna uppenbarligen finns att tillgå? Förklaringen torde vara att det på det lokala planet betyder politiskt självmord att ifrågasätta berättigandet av den egna enheten inom vården och omsorgen, framför lösningar som ekonomiskt kunde erbjuda mera vård för pengarna vi (staten) nu satsar.

Revirförsvaret med språkliga förtecken håller inte heller för en närmare granskning. Språkservicen måste fungera i båda (alla) riktningar. Läkar- och vårdarbristen har gjort att vi tagit in personal som varken behärskar finska eller svenska. Nu måste vi sätta vården i focus och behandla språkproblemen separat via olika stödfunktioner.

Det är uppenbart att nyttan står att finna i ett samarbete över distriktsgränserna och i en överenskommen arbetsfördelning av specialiteter. En win/win situation som gynnar alla. Det är uppenbart att nästa regering kommer att tvingas till drastiska åtgärder mot bakgrunden av en krisande ekonomi. Men en reaktiv politik tillför inte den förnyelse vi behöver. Däremot kan vi själva skapa oss bättre förutsättningar om vi inser stundens allvar och verkligen söker lösningar på de utmaningar vi har för handen.

Det föreligger diskrepans mellan modell o praxis. Patienterna har dragit sina egna slutsatser, avstånden spelar roll och kostar. Patienterna/klienterna röstar med fötterna och utnyttjar sin valfrihet t.o.m. utöver det lagstadgade.

Faktum är att utmaningarna är till stor del gemensamma för välfärdsområdena. Varför då inte söka lösningar gemensamt över revirgränserna? Lösningarna heter specialisering, integrering, arbetsfördelning, synergier, gemensamma funktioner och samarbete inte bara inom det offentliga utan också med det privata och tredje sektorn.

Varför är det så svårt?

Henrik Huhta

Välfärdsområdesfullmäktige, Österbottens välfärdsområde